Små barn kan gråta eller skrika så mycket att de tappar andan och svimmar under någon minut. Barnet kan också svimma utan att skrika. Det kallas för affektanfall och kan se otäckt ut, men är inte farligt. Anfallet framkallas av barnets starka känslor vid exempelvis smärta, rädsla, ilska eller besvikelse, så kallade affekter.
Anfallen är vanligast vid sex till arton månaders ålder. En del barn får ett anfall då och då, andra barn kan få flera varje dag. Före fem års ålder har anfallen oftast upphört.
Affektanfall kan vara ärftliga.
När barnet får ett affektanfall går det inte att få kontakt, barnet skriker och tappar andan, blir blekt i ansiktet och får en blåaktig färg runt munnen. De flesta barn blir slappa i kroppen, men en del kan bli stela och det kan rycka i armar och ben. Efter någon minut, när barnet börjar andas som vanligt igen och vaknar upp, kan det ta några sekunder innan man får kontakt igen.
Vad som löste ut anfallet hos Alva i dag var egentligen inget stor grej.
Vi hade varit på öppna förskolan på dagen och jag trodde att Alva skulle somna som en stock på vägen hem eftersom att natten hade varit jobbig med flera timmars vakentid då Alva inte ville sova.
Så blev inte fallet. Alva lekte och röjde här hemma och ville inte sova. När väl de första tecknen på trötthet kom så skulle Micke gå i väg och hämta en napp för att därefter gå och lägga henne. Alva är nedanför mig och sätter sig på huk mellan bordet och soffan. Strax innan Micke kommer tillbaka reser sig Alva upp och slår bakhuvudet i bordskanten. Det var inte ens hårt eller i hörnet eller så men hon blir jätte ledsen. Troligtvis för att hon var så trött.
När jag ska lyfta upp henne för att trösta henne blir hon helt ledlös. Huvudet hänger bakåt och hon är blå i ansiktet. Jag hinner säga Alva! Andas nu då!!
Då växlar hon över till att få en stirrande blick som ändå inte var kontaktbar och armarna blir alldeles böjda och stela.. Hua så otäckt.. Precis i den här vevan kommer Micke till soffan.
Sen "kommer Alva tillbaka" till medvetande och gråter helt hysteriskt..
Jag kramade och kramade och kramade henne.. Försökte hålla mig lugn och visa närhet och trygghet. ❤️
Efter anfallet var Alva alldeles blöt på rygg och i nacken. Hua jag ryser när jag tänker på det igen.
Micke tog över och nattade henne som planerat. Lillsnuffsan somnar utmattat men vaknar efter bara 30 min och är alldeles uppriven igen..
Tack o lov var jag med hela tiden så att jag visste att hon inte satt ngt i halsen eller så..
Nu är det bara att hoppas att det här var första och sista gången..
Mammas älskade gogryn! 💞
